Jag la mig igår med hopp om att allt skulle kännas bättre idag, men det gör det inte. Det gör precis lika jävla ont idag som igår, om inte ondare.
Igår var nog den värsta dagen i mitt liv. Allt sket sig ifrån början och det var därför jag ville komma till dig på kvällen, vilket jag gjorde men det fick ett helt annat avslut än vad jag trodde. Jag fattade ingenting.
Helgen var den bästa på länge, i alla fall för mig och jag kände verkligen att allt var så himla bra, men tydligen så var det inte ömsesidigt. När vi satt där hemma hos dig igår så sa du att du inte kände lika för mig som du trodde att jag kände för dig. Du sa att jag förtjänar någon som älskar mig lika mycket tillbaka. Det gick inte in i min hjärna, att du inte ville ha mig längre. Killen som satt bredvid mig var inte min längre, du ville inte kolla på mig, knappt ta i mig och absolut inte pussa på mig. Jag förstod inte att det var sant. Att allt kunde vända på en sån kort stund, inte ens ett dygn, inte ens en förvarning fick jag, men du sa att du hade känt såhär i flera veckor. Mycket bra spelat, eller vad ska man säga? Jag kände också mindre några veckor, tänkte att det kanske skulle vara skönt att vara singel och bara behöva bry mig om mig, men efter några veckor så kom det tillbaka, den där underbara känslan.
Ja, vad ska man säga.. Jag vet inte, mer än att jag älskar dig så jävla mycket. I skrivande stund sitter jag och gråter, hela natten grät jag och jag vaknade av att jag grät. Jag har aldrig gråtit så mycket.
Jag ringde till din syster igår och vi grät tillsammans, vi hörde knappt vad vi sa till varandra, men jag hörde att hon sa att hon inte ville förlora mig. Jag vill inte förlora henne, jag vill inte förlora någon i din familj, det är det som gör det ännu värre. Hade du haft en riktig skitfamilj så hade det här varit lättare, men nu har du inte det. Hela din familj är så jävla underbar och jag kommer sakna er allihopa.
Vi var inte ens tillsammans länge, vilket jag trodde att vi skulle vara. Men det var som din pappa sa, det kvittar hur länge man är tillsammans, känslor är fortfarande känslor. Och det känner jag nu, de här månaderna vi har varit tillsammans har varit de bästa i mitt liv, jag har mått så bra, så himla himla bra.
Nu vet ni lite hur jag känner. Nu behöver ni kanske inte fråga, för jag orkar inte det, jag orkar ingenting längre. Alla små grejer påminner mig om dig och då bryter jag ihop. Jag klarar inte av att lyssna på musik, radio eller kolla på tv och jag förstår inte någonstans hur jag ska klara av den här skoldagen, men jag kommer heller inte klara av att sitta i min brors lägenhet, eller vara hemma.
Jag vill bara att allt ska vara som förut. Folk säger att du är dum i huvudet, att du aldrig kommer få en bättre tjej än mig, vilket du själv säger också.
Jag tycker inte att du är dum i huvudet, jag tycker du är så sjukt bra, bättre än någon annan. Och jag vill inte ha någon annan, det måste ni förstå.
Det gör så jävla ont idag och det kommer det göra en tid framöver, jag kommer bli glad igen men jag vet inte när, jag kommer sluta gråta men jag vet inte när. Jag orkar inte tänka, jag går omkring men är helt tom inuti.
Nu ska jag gå till skolan och försöka se glad ut och det kommer inte gå bra.
” man slutar inte älska nån som betytt allt för en bara sådär”